För oss började allt 2001 med att vi bestämde oss för att köpa en till katt. Bondkatten Bilbo var en älskad vän, blott ett par år gammal och att för första gången i mitt liv få äran att ha en katt i huset gav mersmak. Nästa gång fick det bli en raskatt. Känslan var kittlande. Jag hittade en lång lista på internet där de olika raserna godkända av FIFé fanns uppradade. Svindlande! De flesta raserna kunde snart väljas bort och till slut insåg vi att den absolut coolaste rasen av dem alla var sokoken! Utse-endet och temperamentet var det som lockade mest, men också det faktum att Sokoken är en helt naturlig ras, inte framavlad av människor för att ha ett visst beteende eller utseende. Sokoke fick det absolut bli!Där tog det stopp. Åtminstone tillfälligt. Sokoker fanns ju inte i Sverige. Det fanns några uppfödare i Danmark, men inte så många kullar. Vi ställde oss i kö hos en uppfödare och fick i princip köpa den sista honan från den sista kullen, från den sista uppfödaren i Danmark. Den 2 juli 2002 kom den första sokoken till Sverige. Hennes namn var Rahmah af Kibutata.
 Rahmah fortfarande hemma hos sin uppfödare i Danmark |
Rahmah snart på Svensk mark i Göteborg |
Som genom ett under fick vi genom kontakter från dåvarande sokokeklubben möjligheten att impor-tera nyfunna katter från Arabuko Sokokeområdet i Kenya. Jeannie Knocker, granne till Jeni Slater som hade de första sokokerna redan på 70-talet, var också intresserad av sokoker och visade en bild på en sokoke för sin boy, Sammy. En boy är en heltidsarbetande alltiallo som varje västerlänning med hus eller mark har i Kenya. Sammy nickade igenkännande och sade att det där ju var hans brors katt. Då katter inte ses som sällskapsdjur i Kenya fick Jeannie Sammys brors katt och tillsammans letade de upp fler katter med sokokeutseende i området. Jeannie hade snart startat sin uppfödning tillsam-mans med Sammy som tog hand om katterna. Hon sålde mest katter till familjer i Nairobi, men vi smidde snart planer på att besöka den lilla staden Watamu där Jeannie och katterna bodde alldeles intill Arabuko/Sokokeskogen. Vi blev överens med Jeannie att vi skulle köpa med oss två katter, en hane och en hona. Hanen visade sig vara Sammys brors katt, en extremt kelig kille som hette Genet. Honan skulle vara Safi, men då hon fick en kull kort innan vi kom till Kenya köpte vi hennes kullsyster Mara istället. Mara var en ganska stor hona med mycket stilig hållning.
Såhär såg området ut där sokokekatterna hittades |
Sammy med katterna |
Könsbestämning av Safis ungar |
Trevligt fika på Jeannies veranda |
Den lilla staden Watamu som ligger vid Indiska oceanen visade sig vara ett litet paradis med kilome-ter efter kilometer med kritvita sandstränder och korallrev med ovanligt många olika fiskarter. Mest känd är Arabuko Sokokeskogen för sin rikedom på fjärilsarter som exporteras över stora delar av världen. Har man stor tur kan man få syn på det skygga lilla däggdjuret golden rumped elephant shrew som finns där i djungeln. Ett djur som vi inte såg skymten av men som vår djungelguide hop-pades hade prasslat till bland löven när något rörde sig en bit in i skogen.
På väg in i Arabuko Sokokeskogen |
Viloplats i Arabuko Sokokeskogen |
Utsikt över Arabuko Sokokeskogen |
Det var omständigt att få till alla vaccinationer och papper som skulle följa med oss och katterna till Europa. Som svenska medborgare var vi mycket noga med att allt skulle gå rätt till och vi hade inte heller lust att stöta på problem i form av att på något sätt bli stoppade med katterna på vägen hem. Väl på Kenyattaflyglatsen i Nairobi fick vi känslan av att det var skadedjur vi skulle föra med oss ut ur landet när man förstrött tittade på katterna och papperen, fnissade åt varandera, gick iväg till kolle-gor på en annan plats och upprepade samma procedur där. De ville i alla fall gärna hjälpa oss att få ut ett par katter ur landet. Två skadedjur mindre kunde väl inte göra något?
Genet och Mara på Heathrow, London |
Rahmahs uppfödare i Danmark gjorde en fantastisk insats för oss, de nya sokokerna, och hela sokokeaveln när hon erbjöd sig att ha katterna på sin gård i Danmark de karantänmånader som krävdes innan de kunde få komma till Sverige. Mara och Genet bodde tillsammans i Danmark och fick Dan-marks hittills sista sokokekull innan vi hämtade hem dem till oss i hjärtat av Sörmland, vintern 2002-2003. Äntligen kunde vi föda upp ett par sokokekullar och i April och Maj följande vår fick Rahmah och Mara varsin kull med tre veckors mellanrum. Bilbo, bondkatten blev stolt lekfarbror till 7 sokokeungar. Ungarna hade ärvt sin pappas stora behov av att kela och var inte alls så skygga som ryktet sade! Under tiden fick vi vårt första barn och de Sokoker som var kvar hemma drogs till vaggan för att sova tillsammans med vår pojke. Sokokerna har en tendens att vila tillsammans i stora högar, ju fler katter, desto mysigare verkar de tänka. De kryper också gärna ner under täcket där det är varmt och skönt och håller sällskap med sina människor nattetid. De har nästan ingen eller ingen underull vilket gör att de blir som värmedynor. Jättebra om man är sjuk! Trots det verkar de inte gå runt och frysa, de bara älskar värme extra mycket!
Kasafaris E-kull
Tre ytterligare sokoker importerades från Kenya till Norge där de också fick kullar. Två av honorna som föddes hos oss gick till avel, en i Sverige och en i Norge. Vi höll våra hankatter fertila. Vi hade inte hjärta att kastrera dem ifall det så småningom skulle dyka upp någon annan i Sverige som var intresserad av att para med dem. Vi hade ju ändå varit i Afrika för att ta in nytt blod och det ville vi inte bara kasta bort även om det många gånger kändes som vansinne att ha en kattuppfödning endast med fertila hankatter!
Idag har rasen vuxit, vi är fler uppfödare och intresset bland allmänheten har ökat. Vår nytändning kom när det föddes en kull med snösokoker hos Kadzonzo i Mjölby! Jag har alltid varit svag för den färgen, men den är väldigt ovanlig. Så ovanlig att den ännu inte har blivit godkänd av FIFé.
Intresset för snöfärgen är mycket stort och utomlands köar man för att få köpa snösokoker. Idag är vår strävan att ta fram tillräckligt många individer för att få färgen godkänd.
Edith Peulicke, Kasafari
